Sågar i Norabygden

En grupp PRO-pensionärer har forskat i vår bygds sågverkshistoria samt övrig affärsverksamhet och företagande under dessa år.

Källor:
Egna minnen som barn
Tidningsartiklar från Västernorrlands Allehanda. 
Ture Forsberg bok om Nora socken,

Virkeskonkurrens

Efter ryssarnas fälttåg genom bygden (1721) uppstod stort behov av sågat virke.

Samtidigt krävde järnframställningen massor av virke. Konkurensen var hård.
Landshövdingen var själv ägare av järnbruket. Striden om de tillgångar som fanns var hård.

Sågat virke betalades bättre än kolved. Produktionen kunde ej vara så stort vid ett sådant sågställe, men sammantaget utgjorde de tydligen ett hot mot kolningen och järnpatronerna kände missnöje. De menade att bönderna borde känna ansvar vid uttag ur skogen och att det borde regleras.

Efter starka påtryckningar från patronerna gjorde landshövdingen en skrivelse 1740. Då framhölls att sågkvarnar som uppförts utan tillstånd, inte skulle få såga mer än till husbehov.

Efter 1850 har förhållandet blivit det motsatta och järnframställningen försvinner från våra trakter och träindustrin i stordrift etablerar sig i Ådalen.

‘Såg vid såg, varhelst jag såg’

En träffande beskrivning av landskap och förhållandena i slutet av 1800-talet då sågverk efter sågverk anlades överallt längs kust och älv.  Skogarna skövlades på träd som sågades till plank och bräder och såldes till utlandet. Det var lönsamt att köpa skog och sälja vidare till sågverken. Bönderna sålde sin skog mycket billigt.

Vid sågverken arbetade man tolv timmar om dagen och hade ganska dåligt betalt. Fartyg från jordens alla länder seglade uppför de breda och segelbara älvarna och vände tillbaks fullastade med svenskt trä. Vårt lands främsta industri – trävaruindustrin – hade sin blomstringstid.

Sågverkslivet och dess samhälle

Sågverksdistrikten hade en explosiv utveckling under perioden. Bara på några årtionden växte befolkningen med 400-500%. En liten jordbruksbefolkning fick sällskap av människor från olika håll i Sverige och Norden.

båt

Kring varje sågverk byggdes det upp ett samhälle. I försörjning var familjebildning ett måste. Kvinnor hade svårt att klara sig utan män och män utan kvinnor. Familjeekonomierna var väldigt sammansatta och präglade av mångsyssleri.

Den sociala ordningen i sågverkssamhället var hämtad från bondesamhället och religiös till sin karaktär. Ordningen upplevdes som inrättad av Gud. Verksägaren var husbonden och precis som drängen förväntade sig vissa saker av bonden förväntade sig sågverksarbetaren vissa saker av verksägaren.

Sågpersonal

  • Sågare
  • Hjälpsågare
  • Sågställare (den som ställde ramarna)
  • Kantare (den som fastställde dimensionen på den sågade produkten)
  • Ribbdragare (tog bort ribben från kantbänken)
  • Smed
  • Smedhalva
  • Filare (skötte ramarna tillsammans med sågställaren)
  • Timmerupptagarna (de som tog upp timret ur vattnet)
  • Tummarna (fastställde dimensionen på virket)
  • Eldarna (skötte ångcentralen)
  • Kolarna(kolade ribben vid sågverken)

Brädgårdspersonal

  • Klampare el sorterare (sorterade virket i brädgården)
  • Stabbläggare
  • Plankbärare
  • Ströpojkar (lade ströbräder vid stabbläggningen)
  • Kapare (fastställde längden på den färdiga produkten vid utlastningen)
  • Knubbpojke (tog undan knubben vid kapbänken)
  • Märkpojke (stämplade den färdiga produkten vid utlastningen)
  • Utlastare eller Stuverister

Berättelser om Noraströms sågverk och och Nyadals sågverk finns i underrubriker till denna sida. Berättelserna har sammanställts av en PRO-grupp 2003.

Sågen i Hol

I Hol anlades en eldriven ramsåg och ett hyvleri omkring 1937. Ägare var Frans Eurenius och Gottfrid Nordlander. Sågen var i drift fram till1960-tal då sågen revs. Enligt uppgift kom delar av Holssågen från Noraströmssågen i Folkja, vilken nedlades och avvecklades 1937.

Noraströms såg i Folkja

År 1897 byggde några Hols- och Torromsbönder en ramsåg i Rossvik/Hol. Den drevs av en lokomobil med fast panna. 1903 sålde de sågen till grosshandlaren P. J. Qvist och sågverket flyttades till Norafjärden i Folkja. Det nybildade sågverket kom att kallas ”Noraströms Ångsågs AB”. 1915 köpte Tage Hedborg sågen för 72 000 kr och drev den till 1930 då den började avvecklas, vilket slutligen skedde kring 1937. Hedborg flyttade till Lugnvik och blev disponent vid Lugnvikssågen 1931.

Salteå bysåg

Edens Sågverk

eden

Strax efter första världskriget kom en Sjölander från Nordingrå hit och byggde upp sågen som stod för kraften av anläggningen. Väggarna murades av gråsten och kalkbruk. Det var inte så lätt att med det materialet få skorsten rak och bra. Här kom aldrig att finnas elektrisk ström till sågen.

Sågningen kom igång 1922 och pågick ett par månader varje sommar. 1932 var kapitalet slut och verksamheten upphörde. Ingen vet var maskinerna tog vägen.

Sjölander lär också ha ägt ett kalkbruk i Örebrotrakten därifrån hans fru härstammade.

I slutet av fyrtiotalet kom John Engman att sätta upp en cirkelsåg här och drev den några år utan större framgång och omkring 1955 var det dags igen. Kanske var platsen här mindre lämplig för ändamålet.

Att komma med virke via landsvägen kunde inte vara så lätt varken sommar eller vinter.

Timmerhanteringen

Timret som kördes hit landsvägen lades i vattnet och togs upp till sågen med kirattledning till de två ramarna.

För att lasta på djupare vatten anlades högbana efter stranden på vänster sida. För att nå större fartyg fick man nog först lasta i pråmar som drugs ut. Veden drogs på liknande sätt över till motsatta stranden där den staplades upp.

Herrgården

Här fanns också en herrgård, den kom att stå först av husen i Eden. Den låg säkert riktigt fint till. Den revs och flyttades till Kjell Edin där den senare brann ner.

edennu

Detta har Knut Åkerlund fått berättat för sig av Olle Nilsson som brukade leka med Sjölanders son.

Annonser
%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close